Självplågare. Jomenvisst. Så kanske det är. För varför skulle man annars utsätta sig för det här? Saken är den att jag älskar känslan. Målmedvetet självplågeri. Förnekelse av tillfällig njutning, till förmån för njutningen framöver. Känslan av att skapa något. Själv. Helt själv. Skapandet, mejslandet. Som ingen annan kan göra åt dig. Och tillfredsställelsen väl framme vid målet. Men inte bara där. Under hela vägen njuter jag, samtidigt som jag lider. Jag ska inte ljuga och säga att detta är lätt, fritt från smärta. För det är tufft. Jävligt tufft. Men något inom mig tycker det är värt det. För varje millimeter fett jag skalar bort, för varje linje jag karvar fram. Så känner jag ett inre lugn. En känsla av att jag har förtjänat detta. Det kommer inte gratis. Jag betalar dyrt, men det är mitt. Bara mitt. Jag får den allra bästa hjälpen från coachen. Men hur duktig han än är, så kan han inte göra jobbet åt mig. För det är bara jag som kan göra det. Och i hemlighet njuter jag av smärtan. För den är min, bara min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar