Varför är jag så kass på att tro på mig själv? Är det verkligen bara uppväxten det beror på? Bristen på bekräftelse. Att inte ha någon som trodde på mig. Att aldrig duga. Att inget jag gjorde, presterade eller var, någonsin dög. Att det aldrig renderare i ett: Bra jobbat. Utan istället fick jag förvånade blickar och ord, de få gånger det noterades att jag varit duktig.
Så idag, när folk säger att de tror på mig, så kan jag inte tro på dem. Varför skulle de tro på mig, när jag inte ens gör det själv? Allt jag presterat genom livet, saker jag uppnått, de blundar jag för. Ser bara misstagen. De ältas om och om igen.
Det känns som att jag behöver vakna. Från en ständigt repetterande mardröm. Behöver jag verkligen andras bekräftelse på att jag duger? Varför räcker jag inte till i mina egna ögon? Varifrån kommer denna ständiga press på att alltid vara perfekt, för att duga? Varför kan jag inte sluta vara rädd.
